Nu är vi herr och fru!

Inser att jag är världssämst på att uppdatera bloggen. Skyller på allt bröllopsplanerande (som tar mycket tid och ork i anspråk) OCH att jag har börjat nytt jobb. Kan inte sitta och syssla med annat, som jag kunde förut ;-)

Nu är jag GIFT! Känns otroligt häftigt att säga det :-) Bröllopet var så otroligt lyckat på alla sätt och vis! Vädrets makter var på vår sida, rena rama sommarvärmen med 25 grader och strålande sol. Helt fantastiskt! Allt blev precis så bra, eller kanske till och med ännu bättre, än vi någonsin kunnat förvänta oss. Allt bara klaffade och det var underbart att se hur alla våra idéer och projekt under så lång tid till slut blev verklighet. Så häftigt! Vi hann njuta och någon stress kände vi överhuvudtaget inte. Underbart!

Känns lite tomt nu, imorgon blir det att gå tillbaka till jobbet igen. Någon smekmånad blir det inte just nu, en Kubaresa är planerad i framtiden, frågan är bara när. Nu vill vi bara njuta ett tag, allt annat får bli som det blir. Nu är vi herr och fru, och det tänker jag leva på ett tag innan vardagen får ta över alltför mycket igen.

Besök nr 2

Idag var det dags för mitt andra besök hos psykologen. Tycker det känns så skönt att prata med någon helt utomstående, och objektiv person. Hon sa några tänkvärda saker som jag tänkte dela med mig av.

Eftersom jag just nu är väldigt fokuserad på barn så selekterar min hjärna ut allt som har med barn att göra, gravida magar, barnvagnar, butiker med söta barnkläder etc. Det man inte har i sitt liv avundas man andra, som har just det som saknas i ens egna liv. Hon sa att det finns ju å andra sidan många kvinnor som HAR barn som avundas oss som INTE har det. Just det här med att kunna gå på stan och fika med väninnor, gå och träna när man vill, umgås på tu man hand med mannen, egentid... Det finns så klart ett värde att ha det så också! Man får försöka tänka på sådana saker, som berikar ens liv, och som faktiskt kanske till och med andra avundas. För det finns så klart baksidor med att ha barn också, dagar då det inte känns så roligt och man säkert skulle ge vad som helst för lite egentid. Lätt att glömma bort!

Tjejer som bara pratar om barn

Idag började jag tänka på det här med barn igen, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är det ENDA som alla tjejer på jobbet någonsin pratar om. Det är extremt jobbigt, och jag får känslan att inte vara med i "den exklusiva klubben för alla som har barn". Jag vet inte vad de pratar om, jag kan inte relatera till hur det är att skola in på dagis. Det blir så påtagligt, och det gör så ont. När jag lyssnar på tjejerna så låter det som att barn är det enda som betyder något, eftersom det är det enda de pratar om. Då plötsligt kan jag undra om mitt liv inte är värt något bara för att jag inte har barn. Jag VET att det inte är så, men det verkar ju vara så viktigt att det överskuggar allt annat. För sambon blir det inte lika påtagligt varje dag eftersom de åtminstone inte pratar om barn hela tiden på hans jobb (mestadels killar). Åh vad jag hoppas att det är annorlunda på mitt nya jobb...

24 dagar kvar!!!

Jeeesus vad tiden går snabbt. Om 24 dagar blir vi man och fru! Känns helt fantastiskt, men samtidigt ganska stressigt och även lite pirrigt. Så härligt att alla kommer för vår skull, finklädda och glada.

Dessutom ska jag hinna med att byta jobb under den tiden. Det känns väldigt nervöst. Att vara ny på jobbet är verkligen en mental påfrestning. Dels ska man anstränga sig för att göra ett bra intryck, och samtidigt försöka lära sig så mycket som möjligt. Jag hoppas verkligen att jag kommer trivas på det nya jobbet. Har redan varit med om flera jobb där det inte alls har känts bra, antingen har det jobbats vansinnigt mycket övertid eller så har det inte funnits tid och möjlighet att lära sig ordentligt. Att blir sjukskriven för utmattningsdepression har jag gått igenom en gång, och jag vill verkligen inte hamna där igen. Som det lätt blir när man har höga krav på sig själv och alltid vill prestera.

Det är som sagt mycket som händer just nu. I alla fall på vissa fronter... Det kanske är tur att fokus inte hela tiden ligger på barnfronten. De tankarna förmodar jag kommer tillbaka, när vardagen åter infinner sig.

Tills dess blir det bröllop för hela slanten! Nedan följer lite inspirationsbilder. Klänningen är den jag kommer ha på mig, likaså hårbandet. Sminkningen och hårstylingen är också ganska precis så jag kommer att se ut.

Längtar!!!

Och så går det neråt igen

Då har de mörkare stunderna kommit tillbaka. Misstänker att det är pre-pms som spökar. Det skulle kunna förklara de plötsliga och helt oförklarliga utbrotten mot min stackars sambo igår. Och gråten.

Jag höll på att bli galen på honom för att han aldrig får tummen ur. Jag har bett honom i över två månader nu att han ska bestämma sig om han ska ha en marskalk på bröllopet (som för övrigt är om en månad!) eller inte. Inget jättejobbigt beslut kan jag tycka. Igår fick jag nog och allt bara brast. Som vanligt kom jag också in på det här med barn, att jag vill att han ska prata med sin familj innan bröllopet (som han har lovat). Och naturligtvis var jag tvungen att dra upp gamla saker också, som till exempel hur han vid förra midsommar blev irriterad på mig och sa att det var jag som var överkänslig och bara skulle strunta i hans familj när de frågar ut mig om barn och om vi försöker... Jag har nog inte förlåtit honom ännu för att han inte vill säga åt dem, eller förstår hur jobbigt jag har tyckt att det är att ens träffa dem.

Idag vill jag bara att tiden ska gå snabbt så att jag får gå hem igen.

Sorgstadier och moment av lycka

Jag försöker verkligen ta vara på de stunder då jag känner mig glad och lycklig. Som idag till exempel. Känner hur det spritter i kroppen och jag kan faktiskt känna att jag har många bra saker i mitt liv. Sådana stunder gäller det att ta vara på, inse att livet faktiskt inte alltid är så dumt.

Vet att mörkare stunder kommer att komma, men just nu håller de sig borta. Jag kan till och med titta på små barn utan att känna ett hugg i magen. Läste någonstans att man går igenom olika stadier i en sorgprocess (som det ju är att få reda på att man som par inte kan få barn tillsammans). 

Förnekande (japp), ilska (åh ja), förhandlingar (typ vad gjorde vi för att förtjäna detta. Jo, där har vi också varit...), depression eller sorg (eehh ganska så mycket!) och slutligen acceptans (håller på och tar oss dit).

Kanske har jag gått igenom dessa stadier, för att nu hamna i något slags mellanläge där det ändå känns rätt ok emellanåt. Vi kommer säkerligen behöva gå igenom dessa stadier igen - när det väl blir dags för aktiva försök igen vid spermadonationen. Men det får bli en senare fråga. Nu är nu och sen är sen.

Åter till vardagen

Tillbaka till verkligheten. Så känns det att vara tillbaka på jobbet. Efter tre lata, soliga och helt underbara sommarveckor var det dags att bita i det sura äpplet och ställa klockan på kvart i sex.

Jag har verkligen kunnat koppla av under semestern, och har mått väldigt bra. Med undantag för några stunder hos svärföräldrarna i Skåne (se tidigare inlägg). Till slut vande jag mig även vid att vara på stranden utan att må dåligt av att se alla föräldrar leka och umgås med sina barn. Det har på många vis varit en perfekt semester. Jag älskar att vara hemma i Sverige på sommaren, ligga ute i trädgården och sola, läsa, grilla, bara vara... Gå runt i linne eller bikini, och shorts. Inte sminka sig eller fixa håret, inte åka in till stan. Bara vara helt enkelt.

Var också och träffade en psykolog på vårdcentralen under semestern, för att prata om det här kring barnlöshet. För mig är det rena rama terapin att få prata om det här, till skillnad från sambon som helst gör raka motsatsen. Hon gav mig rådet att öva mig på att "utsätta mig för barn", alltså att inte i alltför hög grad försöka undvika mammor med gravidmagar, eller prat på jobbet. Hon liknade det vid en fobi, att det blir värre om jag undviker sådana situationer. Så det ska jag försöka jobba på.

I övrigt är allt fokus på bröllopet. Snart bara en månad kvar!

En liten semesteruppdatering

Inser att jag inte är särskilt bra på att uppdatera under semestern. Känns egentligen ganska skönt att tänka på och göra annat istället, och inte sitta framför datorn och fundera kring barnlöshet. Vad har då hänt sedan senast?

Förra veckan var vi i Skåne hos sambons mamma och nya man, samt syster med familj som också var på besök den veckan. Det blev förstås mycket bröllopsbestyr, möten hit och dit och mycket att planera när vi väl var på plats. Och många åsikter vill jag lova... Oj, hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat ana hur mycket folk tycker och tänker! Det har blivit många irritationsmoment vill jag lova. Tydligen tycker vissa att huvudsaken är att vi ska göra så att alla gäster blir nöjda, och sak samma vad vi själva egentligen vill under VÅR bröllopsdag. Det här med att ta med sig barn har varit (och är) en minst sagt känslig fråga.

Just det här med barn kanske jag ska återkomma till. Naturligtvis kom pikarna och frågorna upp - igen. Var ju bara en tidsfråga... Den här gången kände jag bara att nu tar det stopp, nu klarar jag inte mer. Jag svarade att det kanske inte är så lätt för alla, att alla inte kan få barn. De verkade inte koppla alls att jag pratade om oss. Lyckades ta mig igenom middagen, alldeles kall inombords och tårarna som inte var långt borta. Till slut bara reste jag mig och gick upp på vårt rum, och då brast allt. Grät tills inga tårar fanns kvar. Sambon kom upp efter ett tag och frågade hur det var. Jag bad honom att berätta för sin familj, förklarade att jag inte orkar höra deras pikar om barn längre. Han vill inte berätta, det kan jag förstå, men det här är inte heller hållbart.

Dagen efter fick jag reda på att han sagt att vi försöker, men att det är svårt. Och att det här med barn är ett känsligt ämne för mig. Visst, bra att han sa något, men ändå, i all välmening får jag istället bara höra saker som "det tar bara lite tid" och "du får inte vara så otålig". I vårt fall spelar det ingen roll om vi så väntar i tio år, det kommer inte hända!!

Det som är bra är att vi nu iallafall officiellt står i kö för spermadonation. Väntan = 12-14 månader...

Semester, konflikter och bröllopsbestyr

Snart semester. Just nu känns dock semestern långt borta. Fyra långa dagar med alldeles för mycket som måste göras på jobbet... Så är det när man jobbar med ekonomi och måste göra halvårsbokslut och rapportering.

Det är med blandade känslor som jag kommer åka till Skåne, till sambons föräldrar. Dels VET jag att barnfrågan kommer dyka upp - igen - och dels kommer de ha massa åsikter om bröllopet. 
Dessutom har det dykt upp vissa problem på vägen, som det visst alltid tycks göra. All min energi går åt till det här just nu, vilket kanske kan vara bra om man ser till barnfrågan. Det är nästan lite komiskt att konflikten vad gäller bröllopet handlar om just barn...

Vi hade klart och tydligt skrivit i vår inbjudan att vi önskar ett barnfritt bröllop, med undantag för våra syskonbarn. Helt enkelt av den anledningen att vi vill fira vår stora dag med våra vuxna släktingar och vänner, och att de inte ska behöva springa fram och tillbaka för att passa sina barn. Tydligen visar det sig att min sambos mammas mans nya dotter (!!) räknar sig som syskon och de tänker visst ta med sin ettåring! WTF! Kunde de inte ha frågat oss i alla fall? Till saken hör att vi funderade på att inte ens bjuda dem, då vi knappt känner dem, men de tycker tydligen att de räknas som syskon. Det var just det här vi ville undvika, små barn som man inte kan säga till och som inte förstår att de måste vara tysta. Vi tyckte det var ok att ta med syskonbarnen då de är tillräckligt stora för att sitta och äta själva, och förstår när man säger till dem.

Sambons mammas nya man tycker naturligtvis att det är ok att de tar med ettåringen. Men hur kan DE bestämma det? Det är ju VÅRT bröllop! Som ni förstår har jag eldat upp mig rejält över det här. Kanske jag innerst inne också känner mig lite sur på dem, för att de fick barn något år efter att de träffades...

Ett steg på vägen - köplats för donation

Sambon fick ett samtal häromdagen från Huddinge om att de nu kommer att ställa oss i kö för donation. Det enda som fattades var mina journaler. Ringde och bad att de skulle skickas från läkaren som gjort undersökningen av mig. Sedan är allt klart för en köplats. Ca ett års väntetid. Det är länge!!

Jag vill gärna att vi gör några försök i Danmark under tiden, just för att ett års väntan känns outhärdligt! Nu blir det dock fullt fokus på bröllopet i början av september, så får vi ta den diskussionen senare i höst. Då har sambon förhoppningsvis hunnit smälta det hela lite till.

Får försöka leva livet som vanligt tills dess, men det är klart att det gör ont att ständigt bli påmind om babyboomen runtomkring. Får se om sambon kommer att berätta för sin släkt nu under sommaren. Vi ska åka till hans mamma en vecka och jag lovar att hon kommer fälla minst en barnrelaterad kommentar. Det går ju inte att försöka undvika att berätta hur länge som helst. Nu är det faktiskt läge att de får veta hur det ligger till, det kommer aldrig att bli några genetiska barn för oss. Jag hoppas att de kan hantera det, och låta bli att ställa alltför ingående frågor (som jag tyvärr vet att de kan göra).

I övrigt flyter livet på som vanligt. Ångest över jobbsökandet, som tyvärr står lite still nu under sommaren. Måste verkligen hitta ett nytt jobb till hösten, vill inte fortsätta som konsult efter att min nuvarande uppdrag tar slut. Bröllopsplaneringen flyter på bra, det är så roligt att ha något annat att sysselsätta sig med. Nu är det inte så jättelång tid kvar :-)

Nu vet mamma

Nu har det gått en vecka sedan vi gjorde biopsin. Fredagen handlade mest om att ta sig igenom dagen. Många tankar har snurrat runt i huvudet på sistone och jag överanalyserar förmodligen det mesta just nu. Helgen kändes trots allt ganska ok. Ridningen i lördags gjorde att jag kunde koppla bort det hela under några timmar. Jag får verkligen lägga band på mig för att inte tjata alltför mycket på sambon om donation. Han vill inte tänka på det här eller göra någonting förrän han får svart på vitt att testiklarna inte producerar några spermier. Jag måste helt enkelt försöka ge honom lite tid, och hoppas innerligt att han kommer se spermiedonation som en bra utväg till slut. För det är klart att det inte kan vara så lätt för honom just nu.  

Förra veckan berättade jag för min mamma. Hon verkade ta det hela bra, fick inte alls lika stark eller förvånad reaktion som jag trott. Hon sa mest att det så klart är tråkigt för vår skull men att det säkert kommer att ordna sig om vi vill ha barn, med tanke på de andra alternativ som finns. Känns otroligt skönt att hon vet om vår situation! Kan tänka mig att det säkert känns bra för henne också att veta, tidigare visste hon knappt att vi ville  skaffa barn. Jag ville så gärna att det skulle bli en överraskning, och såg verkligen fram emot ögonblicket att få berätta för henne att hon skall bli mormor. Hoppas innerligt att den dagen ändå kommer.

Nu ska jag försöka njuta av en extra ledig dag, och försöka ha en härlig midsommar!

Varför varför varför...

Varför?

Just nu finns det många frågor utan svar. Varför just vi? Varför kunde de inte hitta några spermier vid biopsin? Varför kunde inte vi ha varit en av de lyckosamma som fått positivt resultat, att de faktiskt hittat spermier? Varför går det så lätt för de flesta andra? Vad har vi gjort för att förtjäna det här helvetet? Hur går man egentligen vidare?

Det kändes väldigt konstigt att befinna sig på fertilitetsenheten, helt plötsligt blev det på riktigt. Vi blev hänvisade till ett bås på ivf-avdelningen i väntan på biopsin. Det kändes bra att vara där, som att vi äntligen kommit igång. Klart att vi hoppades. Sambon kom tillbaka (jag var inte med inne i operationssalen) och såg ganska ledsen ut, sa att de inte hittade något vid det första provet (så kallat PESA) när de tog ut vätska från bitestikeln. De gick vidare med att plocka ut en bit vävnad från testikeln (TESA) vilket skickades på analys. Resultatet fick vi precis reda på, negativt. Kände en iskall kyla krama om magen, och blev helt matt i kroppen. Det är kört... Sista steget är att skicka vävnaden på analys för att se om det ens finns någon produktion överhuvudtaget. Känns mest som att gripa efter halmstrån... Svar får vi först om några veckor, men hur troligt är det att de skulle hitta något? Inte så troligt alls.

Ja, hur går man egentligen vidare nu? Hur ska man orka med den här olidliga väntan? När vi väl hamnar i kön för spermiedonation så dröjer det minst ett och ett halvt år innan vi ens får försöka. Och då är det insemination som gäller! Inte bästa oddsen.

Jag vill bara hem och gråta tills det inte finns några tårar kvar.

Nervositet!!!

Herregud! Det här är inte riktigt klokt. På torsdag är det dags, då avgörs en stor del av vår framtid. Vi har äntligen fått en tid för biopsi och jag är SÅ NERVÖS. Samtidigt som det är det här jag har längtat efter och väntat på, så känns det ändå konstigt nog som om jag inte är redo för resultatet. Kanske är jag rädd för vad som kommer hända, hur det blir om det inte blir som vi vill mitt i alltihop med våra bröllopsplaner. Jag orkar inte med ett negativt besked.

Jag vill gärna följa med, men sambon är envis och vill åka själv. Jag vill ju finnas där för honom, och få en chans att prata med läkaren och höra med egna öron vad som sägs. Det här påverkar mig i allra högsta grad också, och jag skulle definitivt vilja ha med honom om det gällde mig.

I övermorgon gäller det alltså. Som sagt, nervös så det skriker om det.

Guldkorn av lycka

Det gäller att ta tillvara på roliga stunder i livet, hitta de där guldkornen i tillvaron och verkligen njuta av nuet. Det är något jag måste försöka bli bättre på.

Jag upplevde en sådan stund i lördags, på hästryggen. Att rida ut på slingrande, mjuka ridvägar som går över ängar, genom skogar och med utsikt över vatten ger en själslig frid och upplevelse av total lycka. Att susa fram i galopp är så himla härligt! Det går bara inte att tänka på något annat just då. Det är nog en av de få stunder som jag kan koppla av och njuta fullt ut. De där lördagarna på hästryggen är verkligen en frizon från vardagen. Lycka!

Jag står inte ut

Den här dagen började bra, som de flesta andra dagar. Det är lustigt hur snabbt det kan förändras, några ord så är allt bra som bortblåst. Jag vet inte hur jag ska klara av det här i fortsättningen.

Läste en Facebook-uppdatering om en tjej på mitt jobb som precis fått sitt första barn, eller rättare sagt en uppdatering som hennes kille skrev: "Tack min älskade XXX XXXX för det mirakel du gjorde i natt". Hjärtat höll på att brista, det gör så obeskrivligt ONT att hela tiden bli överöst av barnlycka...

På jobbet är det graviditeter som avlöser varandra, det är sådant otroligt fokus på barn. Det blir så mycket prat om de som är gravida, om de som precis har fått barn, om de som har dagisbarn, om de som har skolbarn, om de som har tonåringar. Barn, barn, barn hela tiden!!! Jag har aldrig någonsin känt mig så ledsen och utanför. Igår kom en tjej som sitter bredvid mig på jobbet tillbaka från sin mammaledighet. Hon fick en fråga från en annan kollega om de hade några "nya planer" (kort sagt, om hon var gravid igen). Hon svarade "Nej inte just nu, men vi ska definitivt ha fler barn". Ord som också skär rätt in i hjärtat. SKA. Som om det är en självklarhet, något man bestämmer sig för att skaffa och så blir det så. Men för många är det väl också så det är, och det är det som gör så ont. Jag har lust att tala om hur ont det gör att höra, att det inte är en självklarhet. Varje gång någon blir gravid eller får barn vill jag säga något, så att de förstår hur lyckliga de kan skatta sig.

Sambon tycker att jag tjatar och ältar det här alldeles för mycket. Men jag KAN ju inte släppa tankarna. Han slipper allt barnprat på sitt jobb. I helgen hade vi ett litet "gräl" om det här igen. Jag tog upp den känsliga frågan om spermiedonation, om det skulle bli aktuellt. Han vill slå ifrån sig dessa frågeställningar på direkten, inte tänka på det förrän det verkligen blir aktuellt, medan jag vill veta vart han står eftersom det faktiskt kan bli verklighet. Han tycker inte att det känns så roligt med tanken på att det endast skulle bli "mitt" barn, hans ord, inte mina. Jag sa då till honom att det skulle bli hans barn mer än det någonsin skulle kunna bli i en annan situation.

Tänk till exempel om han träffade en annan tjej som redan har barn, jag tror inte han skulle låta bli att vara tillsammans med henne med tanke på barnen. Då sa han att han tror det skulle vara lättare för honom att ta till sig barnen i en sådan situation. Då bara brast allting för mig. Hur kan han säga så? Allt det här gör att jag blir LIVRÄDD för att han inte kommer vilja göra en spermiedonation om det visar sig att de inte hittar några spermier vid biopsin. Jag vet inte vad jag gör då. Jag vet inte om jag kan göra ett aktivt val att inte skaffa barn. Jag kommer ångra mig senare i livet, när det är försent. Och tänk om vi inte kommer att vara tillsammans hela livet, och jag har gjort det valet, och så är det försent om jag träffar någon ny. De här tankarna gör mig verkligen livrädd och panikslagen. Och arg! Varför ska just jag behöva gå igenom det här?

Jag vet faktiskt inte hur jag ska ta mig igenom det här. Just nu känns det som att livet inte har något värde utan barn.

I brist på andra nyheter (på barnfronten är det torrt som fnöske) får jag väl skriva några rader om bröllopsplaneringen. Klänning - check! Känns såå roligt att äntligen ha beställt min drömklänning :-) Jag har kikat på den här klänningen i över ett år och det känns så rätt. Det är ingen klassisk brudklänning, en tylldröm med lite attityd, precis som jag vill ha det! Träffade Ida Sjöstedt själv som hade hand om konsultationen, lite häftigt.

Imorgon är det första juni, herregud vad tiden springer iväg. Det innebär också att det snart har gått ett halvår sedan vi startade vår utredning. Och hur långt har vi kommit? Tja, knappt ens börjat... Varje dag hoppas jag att brevet ska dimpa ner, så att vi äntligen kan få tid för den där biopsin.

Nåja, idag är det fredag och snart är det helg. Alltid något att glädjas åt. Ikväll ska jag dessutom ha tjejmiddag med min bästa kompis. Ska bli mysigt!

Det gör ont på fler än ett sätt

Känner mig så där lagom uppåt idag. Det går inte en dag utan att jag får reda på att ytterligare någon i min närhet (eller ytlig bekant via Facebook) ska få barn, eller precis har fått. Nu börjar dessutom de flesta runt omkring mig få sina andra barn. Det gör så ont! Jag kan aldrig vänja mig vid den vidriga känslan, när ska det egentligen bli vår tur? Stressen drar i magen. Saker och ting blir inte precis bättre av att jag har just ont i magen. Känslig mage (IBS) är inte vidare kul. Alltid uppspänd mage (japp, man skulle ibland kunna tro att jag är gravid), ont i magen, kan inte ha några kläder som sitter åt för då gör det ännu mer ont och magen blir ännu mer uppsvälld. Inte så kul när man som jag är ganska liten i övrigt, och så är magen som en ballong. Som tur är har hittills ingen frågat mig om jag är gravid... 

Dessutom gör sig ägglossningen påmind. Jag har alltid väldigt tydliga ägglossningar, gör ont som tusan. Känns som ett stort slöseri. Kroppen påminner mig om att jag är som mest fertil nu, och så kan jag ändå inte göra någonting för att vi ska bli med barn. Istället ska vi behöva sitta och vänta dag ut och dag in på ett litet papper. Ett papper som talar om för oss när vi kan få komma till en läkare som ska sticka en nål i mannens testikel och se om det finns spermier där. Vårt enda hopp. Känns väldigt hoppfullt. Not...

Som sagt, idag är ingen vidare bra dag.

Ich liebe Berlin!

Åh, vilken underbar stad Berlin är! Det stämmer verkligen som "alla" säger, Berlin är ett riktigt coolt ställe. Suverän shopping, mycket grönska, en riktig storstadskänsla, enkelt och smidigt tunnelbanesystem, sprängfyllt med kultur och historia, nytt och gammalt om vartannat. Vi fick verkligen uppleva den genuina gamla östtyska kulturen, grafitti på väggarna och barer vägg i vägg med varandra. Supermysigt! Kan starkt rekommendera att resa till Berlin. Och planera in ett besök i stadsdelarna Kreutzberg och Friedrichschain.

Vi fick definitivt en paus från vardagen, välbehövligt :-) Nu väntar nästa roliga projekt, redan på fredag närmare bestämt, nämligen att prova drömklänningen hos Ida Sjöstedt.

Skönt att få känna lite positiva känslor ett tag! Men som sagt så lurar den lilla elaka pessimisten i mig hela tiden runt hörnet och väntar på att något dåligt ska hända... Why??

Snart bär det av!

Berlin, here wo come! En välbehövlig break från allt. Jag hoppas verkligen att vi kommer kunna koppla av ordentligt, glömma allt vad infertilitet och barnlöshet heter. Och inte tänka bröllop 24/7.

Det som känns tråkigt är att behöva lämna våra små lurviga älsklingar där hemma. Det är det värsta jag vet, att lämna dem! Även fast jag VET att våra grannar kommer ta väl hand om den, som alltid, så är det alltid lika tråkigt att åka ifrån dem. Haha, vilken hönsmamma jag kommer bli!

Hur gör man?

Fast jag VISSTE att jag naturligtvis inte kunde vara gravid så blev jag ändå så besviken när mensen dök upp i morse. Det blir ytterligare ett bevis på att det inte har skett ett mirakel, för det händer visst bara andra.

En tjej på jobbet som jag lärt känna hyfsat väl, och som jag har berättat en del för om våra bebisförsök och svårigheter, kan dock vara världens mest okänsliga människa ibland. Fast hon VET hur dåligt jag mår av att höra om alla som är gravida, så stormade hon in i köket i fredags där jag och en annan tjej stod och pratade, och skrek ut att det är (ytterligare) en tjej på jobbet som är gravid. Var hon tvungen att kasta det rätt i ansiktet på mig? Fattar hon inte att det är ganska okänsligt gjort? Och det är inte den enda gången det här händer. Snacka om att vända kappan efter vinden, hon tänker inte efter för fem öre vad hon säger eller inför vem. I vilket fall som helst så gör det lika ont att höra varje gång, när ännu en blir gravid. Det är som ett slag rätt i magen, och så var den dagen förstörd. Det känns som det blir värre och värre för varje gång. Hur gör man för att klara av detta??

Katt-kavalkad!!

Världens mest underbara - Visst är de helt oemotståndliga?

En bön till Universum

Händer inte så mycket på bebisfronten just nu. Har nog börjat komma till insikt om att jag inte är gravid. Det rationella jaget har tagit över, även om en liten liten del av mig fortfarande försöker inbilla mitt rationella jag om att jag är gravid. Som tur är har jag massa andra saker att engagera mig i just nu. All bröllopsplanering har gjort att jag känner att livet har fått en mening igen, näsan sticker upp ovanför vattenytan. Och om två veckor åker vi till Berlin. Känns till och med riktigt roligt! Snälla snälla snälla universum, kom inte med något bakslag nu... Låt mig få fortsätta vara glad och lycklig!!

Obotligt hoppfull fast jag inte KAN vara gravid!

Kan man vara så här knäpp? Vi har som sagt fått konstaterat att sambon (eller blivande maken :-) ) inte har några spermier i utlösningen, efter gjorda spermieprover. Ändå får jag för mig att jag är gravid! Sitter här med värsta graviditetssymptomen 5 dagar efter ägglossningen (självklart har jag fortfarande koll på när den infaller...). Mensvärk, ont i magen, halsbränna, you name it. Varför är jag så knäpp som inbillar mig att jag är gravid? Sitter som bäst och suktar efter alla underbara brudklänningar och undrar hur jag ska göra med magen om fyra månader. Verklighetscheck! Ja, hur knäpp får man vara egentligen...

Att det ska vara så svårt!

Trodde inte att det skulle vara så svårt att klämma fram allt och berätta för mamma och pappa om våra svårigheter när det gäller att skaffa barn. Det går bara inte! Orden fastnar i halsen. Tror att jag tvekar så till att berätta för att jag inte vill bära mammas sorg, för jag vet att hon kommer bli ledsen för vår skull. Och så vill jag inte behöva prata om hur det går, och hela tiden veta att hon undrar. Min mamma är lite mer försiktig när det gäller sådana känsliga ämnen och ställer inte så mycket frågor om när vi tänkt skaffa barn, till skillnad från sambons föräldrar (som inte heller har fått veta något). Där finns det inget som heter känsliga och personliga frågor, nä allt kan det frågas om! Det har gått så långt att jag knappt vill träffa hans släkt, eftersom det mestadels är mig som de hoppar på med sina frågor och antydningar. Sambon vill inte berätta för dem än, och det kan jag förstå, för då kommer de vilja veta allt och hur det går. Nej tack, vi väntar nog lite till med att berätta. Tills vi har något mer konkret att komma med. Antar att vi kommer få höra ännu mer gliringar efter bröllopet...

Det våras för barnvagsmammorna...

Helt plötsligt poppar de upp. Överallt. Vår, fint väder, sol och värme och där de är, alla mammor och pappor på promenad med sina bebisar i barnvagnar. Jag vill gå fram till dem och tala om hur ont det gör att se dem, hur kan de bara få gå där och stoltsera, och må bra i solen. För ont gör det, mer och mer. Inga bröllopsplaner i världen kan förhindra smärtan och denna längtan...

Ljuset i tunneln börjar sila fram

Det känns riktigt kul att planera inför bröllopet. Nu helt plötsligt finns det massa andra saker att tänka på, och något roligt att se fram emot. Livet börjar komma tillbaka!

Inte visste jag att det är så mycket att tänka på och planera inför. Ju mer jag läser desto fler saker att fixa med. Det kommer inte bli någon billig historia det här. Trots att vi sparar in på många saker, till exempel anordnar festen i egna lokaler, fixar hår och smink själv, tvårätters med tårta istället för trerätters (och tårta) så blir det så många småsaker så att slutsumman stiger oroväckande snabbt.

Igår var jag på middag hemma hos en kompis, drack vin och åt gott. Och pratade bröllop förstås :-) Skönt att ha något annat att prata om än att bara älta den gamla vanliga ångesten kring alla OM och MEN när det gäller barnverkstaden.

Om en månad ska jag prova min drömklänning. Lite väl lång väntetid för en första konsultation, men vad göra? Jag hoppas så att den är lika fin som jag föreställer mig den. Det måste den vara, för jag har ingen plan B ;-)

Alltid denna osäkerhet...

Varför kan jag aldrig vara glad för något utan att direkt undra när glädjen kommer slå tillbaka och det händer något dåligt?

Det känns jätteroligt att planera för vårt bröllop, men genast tänker jag att om något kul händer, då kommer vi få något tråkigt tillbaka. Ge och ta. Som att de till exempel inte kommer att hitta några spermier vid biopsin. Finns det någon logik i detta?? Jag kan helt inte enkelt inte tro på att bra saker kan hända utan några som helst biverkningar. Jag vill gärna bli överbevisad att det faktiskt kan vara så! Snälla du däruppe, om du finns, visa mig att du kan ge utan att ta!

Bra och dåligt om vartannat

Helgen har varit bra, och lite dålig. Bra: vi har äntligen bestämt oss för att vi ska gifta oss i slutet av sommaren. Det får bli som det blir. OM de inte hittar spermier vid biopsin så måste det ordna sig ändå. Jag hoppas innerligt på att sambon vill använda donerade spermier. Vi har pratat om det ganska mycket och han inser nog mer och mer att det kanske är ett ganska ok alternativ om inget annat fungerar. Jag känner bara att vi inte kan gå och vänta längre, inte vänta på allt. Nu får vi något annat roligt att tänka på och saker att göra.

Dåligt: igår var vi på födelsedagsfirande hos sambons kusin. Han gifte sig i september förra året och guess what, gravida!! Kanske låter hemskt att klassificera det som dåligt, men det kändes bara så tungt att få reda på det. Giftermål i september, och nu gravida i sjätte månaden. Skolexempel på hur det "ska" vara. Hur kan det gå så lätt för vissa? Jag kan bara inte vara glad (hur hemskt det än låter). Jag ville bara vända i dörren. Det gör så ont! Antar att vi kommer få ännu fler frågor efter att vi har gift oss. Jag bara längtar efter att få säga som det är. Sambon vill vänta tills vi har något konkret att berätta, vilket vi förmodligen får efter biopsin.

Men nu blir det fokus på bröllop :-) Den här veckans to do: spika datum, boka kyrka, boka tid för provning av klänning, skissa på inbjudan. Yayy!

Det är i alla fall fredag...

Varje dag på vägen till jobbet går jag förbi en butik som säljer de allra sötaste barnkläder man kan tänka sig. Jag har alltid tänkt att så fort jag får ett plus ska jag gå in där och köpa något litet gulligt plagg (som förmodligen kostar skjortan). Jag tittar avundsjukt på de mammor som står där inne och putar med sina magar, eller drar sin barnvagn, och undrar när det där kommer vara jag.

Kötid för biopsi

Igår fick vi ÄNTLIGEN hem ett brev från Karolinska. Dock var väl inte beskedet så uttömmande direkt. Det stod bara att Fertilitetsenheten har mottagit vår remiss och att det är en väntetid på ca 2-3 månader för att få komma dit (och göra biopsin - antar jag att de menar). Herregud, det är så lång tid!! Ska vi behöva gå och vänta tre månader innan vi får reda på om vi överhuvudtaget kan få biologiska barn??

Tog upp det hela med sambon igår igen, sade att vi måste ha en plan. Vi kan inte bara gå och vänta och låtsas som ingenting till dess att vi får göra biopsin. Tänk om de inte hittar några spermier? Vad gör vi då? Vi måste ha en plan B. Han tycker inte att det känns så roligt att tänka på att han kanske inte kan bli biologisk pappa, det förstår jag mycket väl! Men om alternativet är inga barn alls, så kanske donation inte är en alldeles hemsk tanke? Kanske han bara behöver vänja sig vid tanken, kanske vill han inte. Jag vet inte. Han sa något i stil med "man blir väl tvungen"... Säger han så till kuratorn lär vi inte bli godkända för donation...

Igår fick jag dessutom höra att en kollega är gravid. Hon träffade sin kille vid julfesten förra året (!!). Jag kände mig enbart bitter och ledsen. Hur kan det gå så snabbt för vissa? Pang säger det så  blir de gravida, bara så där. Behöver inte kämpa eller ha ångest, allt går bara lätt. Tänk vilket liv och slippa gå igenom sådana här saker! Jag kan inte annat än att känna mig vansinnigt avundsjuk, ledsen och ... ja, bitter.

Jobbpanik

Om jag bara skulle skriva om vad som händer just nu vad gäller barnverkstaden så skulle det inte bli många ord skrivna. Det händer INGENTING! Tjatade på sambon igen om att ringa och fråga varför ingen kan titta på vår remiss så att vi i alla fall kan få stå i kö för att göra själva biopsin. Det om det...

I övrigt känner jag riktig panik över det här med jobb. Just nu har jag ett konsultuppdrag som snart tar slut. Det är bara så typiskt! Det här är det första jobbet där jag faktiskt har trivts, både vad gäller arbetsuppgifter och med själva företaget. Eftersom det är ett föräldravik så finns inga möjligheter för mig att få stanna kvar. Jag har ju hela tiden hoppats på att det skall dyka upp någon möjlighet under tiden, men med min vanliga tur så har det självklart inte gjort det... Jag sitter och letar och letar, men hittar inget som känns rätt. Antingen är jag över- eller underkvalificerad. Hur svårt ska det behöva vara egentligen? Orkar inte med det här också! Jag vägrar att fortsätta jobba som konsult. Har fått nog att vara underbetald, ha timlön, inte få betalt för röda dagar (och alltså aldrig komma upp i min mållön), samt inte minst att aldrig få vara delaktig på "riktigt" på företaget där jag faktiskt jobbar. För er info så kanske jag ska tillägga att jag jobbar inom ekonomi, försäkring och redovisning. USCH, just nu känns allt väldigt väldigt motigt. Skulle verkligen behöva något roligt att se fram emot, eller att något positivt händer på någon front i mitt liv.

Världens sötaste kompisar

Vad vore lite utan katter? Ärligt talat vet jag inte hur jag skulle klara mig utan dessa två underbara varelser. Varje dag står de vid dörren och väntar när jag kommer hem, de älskar att krypa upp tätt tätt intill när man sitter i soffan eller ligger i sängen. När man är ledsen är det som om de känner på sig att något inte är bra, då är de extra mysiga. De finns alltid där, och ger så mycket kärlek tillbaka bara genom att finnas till. Att gosa ned ansiktet i en fluffig birmapäls är det det bästa som finns efter en jobbig dag. Då känns allt i alla fall bra mycket bättre!

Tack mina söta älsklingar för att ni finns <3

Stress!

Från början var det tänkt att jag och min sambo skulle gifta oss i juni nästa år. För några veckor sedan slog det mig att varför vänta så länge egentligen, skulle vi inte lika gärna kunna gifta oss nu i höst? Det är mer troligt att vi skulle ha kommit igång med hela ivf-köret om ett år och då kanske det inte skulle passa så bra att gifta sig. OM det nu går vägen så att ivf  (eller snarare icsi för vår del) ens blir en möjlighet. Sambon verkade inte nappa helt på min idé. Och nu förstår jag varför...

Förra veckan kom vi in på ämnet igen. Det började med att jag frågade hur länge vi skall vänta innan vi bestämmer oss om det blir bröllop i höst eller inte. Sambon vill helst vänta tills vi har gjort biopsin. Jag frågade varför, om det är något som skulle kunna ändra beslutet vad gäller att gifta oss. Då svarade han: "du kanske inte vill vara med mig om jag inte kan få barn, jag vet inte om jag vill ha något barn som inte är mitt". Jag kände det som om någon slog undan mattan under fötterna. Allting slog mig med full kraft helt plötsligt. Det kanske inte blir något barn för vår del, om biopsin inte ger något resultatet kanske allt är över. Om han inte vill ha barn "som inte är hans" så måste jag aktivt göra ett val, välja bort möjligheten att få vara gravid och få biologiska barn. Jag kan bara inte göra ett sådant val! Det går inte! Om jag gjorde ett sådant val skulle det alltid hänga över oss som ett mörkt moln, jag skulle aldrig kunna glömma. Det skulle inte fungera mellan oss i längden. Samtidigt vill jag vara med honom! Jag är rädd att om jag gör det valet, och sedan är det för sent att ändra sig. Tänk om vi separerar i framtiden, och jag är för gammal för att börja om?

Jag gav honom något att fundera över och sa till honom att om han skulle träffa en annan tjej så är det A: ganska troligt att hon vill ha barn eller B: ganska troligt att hon redan har barn. Jag tror inte han skulle låta bli att ta hand om hennes barn, om han vill vara med henne. Men om han har chansen att få vara med från början, med VÅRT barn, som skulle bli mer hans än någonsin, den chansen vill han inte ta!

Ok, jag kanske tar några steg i förväg nu, men det är så vår verklighet kan bli. Om biopsin inte ger ett positivt resultat. Hur det blir då vågar jag inte ens tänka på...

Noll motivation, noll koncentration, vill bara hem...

Sitter på jobbet och bara stirrar på skärmen. Hur ska man egentligen få något gjort? Jag kan inte koncentrera mig, känner ingen som helst motivation. Sedan hjälper det inte precis att mitt uppdrag snart är slut och jag måste söka nytt jobb. Aldrig mer konsultuppdrag! Känns bara som att det händer lite för många dåliga saker just nu, undrar varför jag aldrig kan få ha lite tur i mitt liv? Är det någon däruppe som har bestämt sig för att jävlas med mig??

Så här ser vår historia ut... so far

Förbannad, ledsen, arg, irriterad. Vill puckla på något. Få ut alla känslor som trängs inuti, få ut allt det som gör ont. Att det ska vara så himla svårt!! Hur lång tid ska det behöva ta? Det var inte så här jag trodde att det skulle vara att försöka skaffa barn...

Så här började vår väg:

Jag och min sambo har alltid vetat att någon gång ska vi skaffa barn, med betoning på ska. Det har bara inte varit rätt tidpunkt. Jag har alltid tänkt mig att det sedan skulle gå lätt. Hela livet har man fått höra hur viktigt det är att skydda sig och inte glömma sina p-piller. Trott att man blir gravid på direkten annars. Nu när jag är lite mer "insatt" i det hela inser jag att det snarare är ett mirakel att ett barn bli till. Så mycket som ska klaffa!

För ett år sedan bestämde vi oss, nu kör vi, nu känns det verkligen rätt. Har nog aldrig känt mig så sprudlande glad och förväntansfull. Månaderna gick och inget hände. Besvikelse varje gång mensen dök upp. Pendlade mellan hopp och förtvivlan. Livet styrdes av ägglossningstester och vilka dagar vi var "tvungna" att få till det. Inte så romantiskt och mysigt längre. Till sist bestämde vi oss för att söka hjälp, vi är inte direkt purunga länge (jag 32 snart 33 och han nyss fyllda 34). 

Jag är en inbiten pessimist så innerst inne tänkte jag att "det är säkert något fel på mig". Jag tjatade mig till en tid hos Mama Mia och fick efter en månad träffa en läkare där som tog prover och gjorde vaginalt ultraljud. Allt såg bra ut, förutom att jag hade något låga sköldkörtelvärden. Jag fick börja äta Levaxin. Trodde att det var det som gjort att vi inte blev gravida, men riktigt så enkelt visade det sig inte vara. Antog att sambons spermaprov mest var en formalitet, skulle det vara något fel skulle det i så fall vara på mig. Därför kom resultatet på spermaprovet som en total chock! Noll spermier! Världen rämnade totalt. Grät och grät och grät...

Två månader senare fick vi en tid hos Andrologen, som tog fler prover på sambon. Proverna var normala (förutom det viktigaste som de hade lyckats slarva bort, så det vet vi inte resultatet på). Nu har vi fått vänta en hel månad bara på att en läkare skall titta på remissen (som de först missat att skicka iväg) för att förhoppningsvis få en tid för testikelbiopsi. All den här väntan gör mig galen!!! Jag kan förstå de som väljer att gå den privata vägen, kanske det är värt att betala själv, och vinna lite tid. 

Det är ungefär där vi befinner oss idag.