Igår fick vi ÄNTLIGEN hem ett brev från Karolinska. Dock var väl inte beskedet så uttömmande direkt. Det stod bara att Fertilitetsenheten har mottagit vår remiss och att det är en väntetid på ca 2-3 månader för att få komma dit (och göra biopsin - antar jag att de menar). Herregud, det är så lång tid!! Ska vi behöva gå och vänta tre månader innan vi får reda på om vi överhuvudtaget kan få biologiska barn??
Tog upp det hela med sambon igår igen, sade att vi måste ha en plan. Vi kan inte bara gå och vänta och låtsas som ingenting till dess att vi får göra biopsin. Tänk om de inte hittar några spermier? Vad gör vi då? Vi måste ha en plan B. Han tycker inte att det känns så roligt att tänka på att han kanske inte kan bli biologisk pappa, det förstår jag mycket väl! Men om alternativet är inga barn alls, så kanske donation inte är en alldeles hemsk tanke? Kanske han bara behöver vänja sig vid tanken, kanske vill han inte. Jag vet inte. Han sa något i stil med "man blir väl tvungen"... Säger han så till kuratorn lär vi inte bli godkända för donation...
Igår fick jag dessutom höra att en kollega är gravid. Hon träffade sin kille vid julfesten förra året (!!). Jag kände mig enbart bitter och ledsen. Hur kan det gå så snabbt för vissa? Pang säger det så blir de gravida, bara så där. Behöver inte kämpa eller ha ångest, allt går bara lätt. Tänk vilket liv och slippa gå igenom sådana här saker! Jag kan inte annat än att känna mig vansinnigt avundsjuk, ledsen och ... ja, bitter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar