Att det ska vara så svårt!

Trodde inte att det skulle vara så svårt att klämma fram allt och berätta för mamma och pappa om våra svårigheter när det gäller att skaffa barn. Det går bara inte! Orden fastnar i halsen. Tror att jag tvekar så till att berätta för att jag inte vill bära mammas sorg, för jag vet att hon kommer bli ledsen för vår skull. Och så vill jag inte behöva prata om hur det går, och hela tiden veta att hon undrar. Min mamma är lite mer försiktig när det gäller sådana känsliga ämnen och ställer inte så mycket frågor om när vi tänkt skaffa barn, till skillnad från sambons föräldrar (som inte heller har fått veta något). Där finns det inget som heter känsliga och personliga frågor, nä allt kan det frågas om! Det har gått så långt att jag knappt vill träffa hans släkt, eftersom det mestadels är mig som de hoppar på med sina frågor och antydningar. Sambon vill inte berätta för dem än, och det kan jag förstå, för då kommer de vilja veta allt och hur det går. Nej tack, vi väntar nog lite till med att berätta. Tills vi har något mer konkret att komma med. Antar att vi kommer få höra ännu mer gliringar efter bröllopet...

Det våras för barnvagsmammorna...

Helt plötsligt poppar de upp. Överallt. Vår, fint väder, sol och värme och där de är, alla mammor och pappor på promenad med sina bebisar i barnvagnar. Jag vill gå fram till dem och tala om hur ont det gör att se dem, hur kan de bara få gå där och stoltsera, och må bra i solen. För ont gör det, mer och mer. Inga bröllopsplaner i världen kan förhindra smärtan och denna längtan...

Ljuset i tunneln börjar sila fram

Det känns riktigt kul att planera inför bröllopet. Nu helt plötsligt finns det massa andra saker att tänka på, och något roligt att se fram emot. Livet börjar komma tillbaka!

Inte visste jag att det är så mycket att tänka på och planera inför. Ju mer jag läser desto fler saker att fixa med. Det kommer inte bli någon billig historia det här. Trots att vi sparar in på många saker, till exempel anordnar festen i egna lokaler, fixar hår och smink själv, tvårätters med tårta istället för trerätters (och tårta) så blir det så många småsaker så att slutsumman stiger oroväckande snabbt.

Igår var jag på middag hemma hos en kompis, drack vin och åt gott. Och pratade bröllop förstås :-) Skönt att ha något annat att prata om än att bara älta den gamla vanliga ångesten kring alla OM och MEN när det gäller barnverkstaden.

Om en månad ska jag prova min drömklänning. Lite väl lång väntetid för en första konsultation, men vad göra? Jag hoppas så att den är lika fin som jag föreställer mig den. Det måste den vara, för jag har ingen plan B ;-)

Alltid denna osäkerhet...

Varför kan jag aldrig vara glad för något utan att direkt undra när glädjen kommer slå tillbaka och det händer något dåligt?

Det känns jätteroligt att planera för vårt bröllop, men genast tänker jag att om något kul händer, då kommer vi få något tråkigt tillbaka. Ge och ta. Som att de till exempel inte kommer att hitta några spermier vid biopsin. Finns det någon logik i detta?? Jag kan helt inte enkelt inte tro på att bra saker kan hända utan några som helst biverkningar. Jag vill gärna bli överbevisad att det faktiskt kan vara så! Snälla du däruppe, om du finns, visa mig att du kan ge utan att ta!

Bra och dåligt om vartannat

Helgen har varit bra, och lite dålig. Bra: vi har äntligen bestämt oss för att vi ska gifta oss i slutet av sommaren. Det får bli som det blir. OM de inte hittar spermier vid biopsin så måste det ordna sig ändå. Jag hoppas innerligt på att sambon vill använda donerade spermier. Vi har pratat om det ganska mycket och han inser nog mer och mer att det kanske är ett ganska ok alternativ om inget annat fungerar. Jag känner bara att vi inte kan gå och vänta längre, inte vänta på allt. Nu får vi något annat roligt att tänka på och saker att göra.

Dåligt: igår var vi på födelsedagsfirande hos sambons kusin. Han gifte sig i september förra året och guess what, gravida!! Kanske låter hemskt att klassificera det som dåligt, men det kändes bara så tungt att få reda på det. Giftermål i september, och nu gravida i sjätte månaden. Skolexempel på hur det "ska" vara. Hur kan det gå så lätt för vissa? Jag kan bara inte vara glad (hur hemskt det än låter). Jag ville bara vända i dörren. Det gör så ont! Antar att vi kommer få ännu fler frågor efter att vi har gift oss. Jag bara längtar efter att få säga som det är. Sambon vill vänta tills vi har något konkret att berätta, vilket vi förmodligen får efter biopsin.

Men nu blir det fokus på bröllop :-) Den här veckans to do: spika datum, boka kyrka, boka tid för provning av klänning, skissa på inbjudan. Yayy!

Det är i alla fall fredag...

Varje dag på vägen till jobbet går jag förbi en butik som säljer de allra sötaste barnkläder man kan tänka sig. Jag har alltid tänkt att så fort jag får ett plus ska jag gå in där och köpa något litet gulligt plagg (som förmodligen kostar skjortan). Jag tittar avundsjukt på de mammor som står där inne och putar med sina magar, eller drar sin barnvagn, och undrar när det där kommer vara jag.

Kötid för biopsi

Igår fick vi ÄNTLIGEN hem ett brev från Karolinska. Dock var väl inte beskedet så uttömmande direkt. Det stod bara att Fertilitetsenheten har mottagit vår remiss och att det är en väntetid på ca 2-3 månader för att få komma dit (och göra biopsin - antar jag att de menar). Herregud, det är så lång tid!! Ska vi behöva gå och vänta tre månader innan vi får reda på om vi överhuvudtaget kan få biologiska barn??

Tog upp det hela med sambon igår igen, sade att vi måste ha en plan. Vi kan inte bara gå och vänta och låtsas som ingenting till dess att vi får göra biopsin. Tänk om de inte hittar några spermier? Vad gör vi då? Vi måste ha en plan B. Han tycker inte att det känns så roligt att tänka på att han kanske inte kan bli biologisk pappa, det förstår jag mycket väl! Men om alternativet är inga barn alls, så kanske donation inte är en alldeles hemsk tanke? Kanske han bara behöver vänja sig vid tanken, kanske vill han inte. Jag vet inte. Han sa något i stil med "man blir väl tvungen"... Säger han så till kuratorn lär vi inte bli godkända för donation...

Igår fick jag dessutom höra att en kollega är gravid. Hon träffade sin kille vid julfesten förra året (!!). Jag kände mig enbart bitter och ledsen. Hur kan det gå så snabbt för vissa? Pang säger det så  blir de gravida, bara så där. Behöver inte kämpa eller ha ångest, allt går bara lätt. Tänk vilket liv och slippa gå igenom sådana här saker! Jag kan inte annat än att känna mig vansinnigt avundsjuk, ledsen och ... ja, bitter.

Jobbpanik

Om jag bara skulle skriva om vad som händer just nu vad gäller barnverkstaden så skulle det inte bli många ord skrivna. Det händer INGENTING! Tjatade på sambon igen om att ringa och fråga varför ingen kan titta på vår remiss så att vi i alla fall kan få stå i kö för att göra själva biopsin. Det om det...

I övrigt känner jag riktig panik över det här med jobb. Just nu har jag ett konsultuppdrag som snart tar slut. Det är bara så typiskt! Det här är det första jobbet där jag faktiskt har trivts, både vad gäller arbetsuppgifter och med själva företaget. Eftersom det är ett föräldravik så finns inga möjligheter för mig att få stanna kvar. Jag har ju hela tiden hoppats på att det skall dyka upp någon möjlighet under tiden, men med min vanliga tur så har det självklart inte gjort det... Jag sitter och letar och letar, men hittar inget som känns rätt. Antingen är jag över- eller underkvalificerad. Hur svårt ska det behöva vara egentligen? Orkar inte med det här också! Jag vägrar att fortsätta jobba som konsult. Har fått nog att vara underbetald, ha timlön, inte få betalt för röda dagar (och alltså aldrig komma upp i min mållön), samt inte minst att aldrig få vara delaktig på "riktigt" på företaget där jag faktiskt jobbar. För er info så kanske jag ska tillägga att jag jobbar inom ekonomi, försäkring och redovisning. USCH, just nu känns allt väldigt väldigt motigt. Skulle verkligen behöva något roligt att se fram emot, eller att något positivt händer på någon front i mitt liv.

Världens sötaste kompisar

Vad vore lite utan katter? Ärligt talat vet jag inte hur jag skulle klara mig utan dessa två underbara varelser. Varje dag står de vid dörren och väntar när jag kommer hem, de älskar att krypa upp tätt tätt intill när man sitter i soffan eller ligger i sängen. När man är ledsen är det som om de känner på sig att något inte är bra, då är de extra mysiga. De finns alltid där, och ger så mycket kärlek tillbaka bara genom att finnas till. Att gosa ned ansiktet i en fluffig birmapäls är det det bästa som finns efter en jobbig dag. Då känns allt i alla fall bra mycket bättre!

Tack mina söta älsklingar för att ni finns <3

Stress!

Från början var det tänkt att jag och min sambo skulle gifta oss i juni nästa år. För några veckor sedan slog det mig att varför vänta så länge egentligen, skulle vi inte lika gärna kunna gifta oss nu i höst? Det är mer troligt att vi skulle ha kommit igång med hela ivf-köret om ett år och då kanske det inte skulle passa så bra att gifta sig. OM det nu går vägen så att ivf  (eller snarare icsi för vår del) ens blir en möjlighet. Sambon verkade inte nappa helt på min idé. Och nu förstår jag varför...

Förra veckan kom vi in på ämnet igen. Det började med att jag frågade hur länge vi skall vänta innan vi bestämmer oss om det blir bröllop i höst eller inte. Sambon vill helst vänta tills vi har gjort biopsin. Jag frågade varför, om det är något som skulle kunna ändra beslutet vad gäller att gifta oss. Då svarade han: "du kanske inte vill vara med mig om jag inte kan få barn, jag vet inte om jag vill ha något barn som inte är mitt". Jag kände det som om någon slog undan mattan under fötterna. Allting slog mig med full kraft helt plötsligt. Det kanske inte blir något barn för vår del, om biopsin inte ger något resultatet kanske allt är över. Om han inte vill ha barn "som inte är hans" så måste jag aktivt göra ett val, välja bort möjligheten att få vara gravid och få biologiska barn. Jag kan bara inte göra ett sådant val! Det går inte! Om jag gjorde ett sådant val skulle det alltid hänga över oss som ett mörkt moln, jag skulle aldrig kunna glömma. Det skulle inte fungera mellan oss i längden. Samtidigt vill jag vara med honom! Jag är rädd att om jag gör det valet, och sedan är det för sent att ändra sig. Tänk om vi separerar i framtiden, och jag är för gammal för att börja om?

Jag gav honom något att fundera över och sa till honom att om han skulle träffa en annan tjej så är det A: ganska troligt att hon vill ha barn eller B: ganska troligt att hon redan har barn. Jag tror inte han skulle låta bli att ta hand om hennes barn, om han vill vara med henne. Men om han har chansen att få vara med från början, med VÅRT barn, som skulle bli mer hans än någonsin, den chansen vill han inte ta!

Ok, jag kanske tar några steg i förväg nu, men det är så vår verklighet kan bli. Om biopsin inte ger ett positivt resultat. Hur det blir då vågar jag inte ens tänka på...

Noll motivation, noll koncentration, vill bara hem...

Sitter på jobbet och bara stirrar på skärmen. Hur ska man egentligen få något gjort? Jag kan inte koncentrera mig, känner ingen som helst motivation. Sedan hjälper det inte precis att mitt uppdrag snart är slut och jag måste söka nytt jobb. Aldrig mer konsultuppdrag! Känns bara som att det händer lite för många dåliga saker just nu, undrar varför jag aldrig kan få ha lite tur i mitt liv? Är det någon däruppe som har bestämt sig för att jävlas med mig??

Så här ser vår historia ut... so far

Förbannad, ledsen, arg, irriterad. Vill puckla på något. Få ut alla känslor som trängs inuti, få ut allt det som gör ont. Att det ska vara så himla svårt!! Hur lång tid ska det behöva ta? Det var inte så här jag trodde att det skulle vara att försöka skaffa barn...

Så här började vår väg:

Jag och min sambo har alltid vetat att någon gång ska vi skaffa barn, med betoning på ska. Det har bara inte varit rätt tidpunkt. Jag har alltid tänkt mig att det sedan skulle gå lätt. Hela livet har man fått höra hur viktigt det är att skydda sig och inte glömma sina p-piller. Trott att man blir gravid på direkten annars. Nu när jag är lite mer "insatt" i det hela inser jag att det snarare är ett mirakel att ett barn bli till. Så mycket som ska klaffa!

För ett år sedan bestämde vi oss, nu kör vi, nu känns det verkligen rätt. Har nog aldrig känt mig så sprudlande glad och förväntansfull. Månaderna gick och inget hände. Besvikelse varje gång mensen dök upp. Pendlade mellan hopp och förtvivlan. Livet styrdes av ägglossningstester och vilka dagar vi var "tvungna" att få till det. Inte så romantiskt och mysigt längre. Till sist bestämde vi oss för att söka hjälp, vi är inte direkt purunga länge (jag 32 snart 33 och han nyss fyllda 34). 

Jag är en inbiten pessimist så innerst inne tänkte jag att "det är säkert något fel på mig". Jag tjatade mig till en tid hos Mama Mia och fick efter en månad träffa en läkare där som tog prover och gjorde vaginalt ultraljud. Allt såg bra ut, förutom att jag hade något låga sköldkörtelvärden. Jag fick börja äta Levaxin. Trodde att det var det som gjort att vi inte blev gravida, men riktigt så enkelt visade det sig inte vara. Antog att sambons spermaprov mest var en formalitet, skulle det vara något fel skulle det i så fall vara på mig. Därför kom resultatet på spermaprovet som en total chock! Noll spermier! Världen rämnade totalt. Grät och grät och grät...

Två månader senare fick vi en tid hos Andrologen, som tog fler prover på sambon. Proverna var normala (förutom det viktigaste som de hade lyckats slarva bort, så det vet vi inte resultatet på). Nu har vi fått vänta en hel månad bara på att en läkare skall titta på remissen (som de först missat att skicka iväg) för att förhoppningsvis få en tid för testikelbiopsi. All den här väntan gör mig galen!!! Jag kan förstå de som väljer att gå den privata vägen, kanske det är värt att betala själv, och vinna lite tid. 

Det är ungefär där vi befinner oss idag.