onsdag 26 juni 2013

Ett steg på vägen - köplats för donation

Sambon fick ett samtal häromdagen från Huddinge om att de nu kommer att ställa oss i kö för donation. Det enda som fattades var mina journaler. Ringde och bad att de skulle skickas från läkaren som gjort undersökningen av mig. Sedan är allt klart för en köplats. Ca ett års väntetid. Det är länge!!

Jag vill gärna att vi gör några försök i Danmark under tiden, just för att ett års väntan känns outhärdligt! Nu blir det dock fullt fokus på bröllopet i början av september, så får vi ta den diskussionen senare i höst. Då har sambon förhoppningsvis hunnit smälta det hela lite till.

Får försöka leva livet som vanligt tills dess, men det är klart att det gör ont att ständigt bli påmind om babyboomen runtomkring. Får se om sambon kommer att berätta för sin släkt nu under sommaren. Vi ska åka till hans mamma en vecka och jag lovar att hon kommer fälla minst en barnrelaterad kommentar. Det går ju inte att försöka undvika att berätta hur länge som helst. Nu är det faktiskt läge att de får veta hur det ligger till, det kommer aldrig att bli några genetiska barn för oss. Jag hoppas att de kan hantera det, och låta bli att ställa alltför ingående frågor (som jag tyvärr vet att de kan göra).

I övrigt flyter livet på som vanligt. Ångest över jobbsökandet, som tyvärr står lite still nu under sommaren. Måste verkligen hitta ett nytt jobb till hösten, vill inte fortsätta som konsult efter att min nuvarande uppdrag tar slut. Bröllopsplaneringen flyter på bra, det är så roligt att ha något annat att sysselsätta sig med. Nu är det inte så jättelång tid kvar :-)



torsdag 20 juni 2013

Nu vet mamma

Nu har det gått en vecka sedan vi gjorde biopsin. Fredagen handlade mest om att ta sig igenom dagen. Många tankar har snurrat runt i huvudet på sistone och jag överanalyserar förmodligen det mesta just nu. Helgen kändes trots allt ganska ok. Ridningen i lördags gjorde att jag kunde koppla bort det hela under några timmar. Jag får verkligen lägga band på mig för att inte tjata alltför mycket på sambon om donation. Han vill inte tänka på det här eller göra någonting förrän han får svart på vitt att testiklarna inte producerar några spermier. Jag måste helt enkelt försöka ge honom lite tid, och hoppas innerligt att han kommer se spermiedonation som en bra utväg till slut. För det är klart att det inte kan vara så lätt för honom just nu.  

Förra veckan berättade jag för min mamma. Hon verkade ta det hela bra, fick inte alls lika stark eller förvånad reaktion som jag trott. Hon sa mest att det så klart är tråkigt för vår skull men att det säkert kommer att ordna sig om vi vill ha barn, med tanke på de andra alternativ som finns. Känns otroligt skönt att hon vet om vår situation! Kan tänka mig att det säkert känns bra för henne också att veta, tidigare visste hon knappt att vi ville  skaffa barn. Jag ville så gärna att det skulle bli en överraskning, och såg verkligen fram emot ögonblicket att få berätta för henne att hon skall bli mormor. Hoppas innerligt att den dagen ändå kommer.

Nu ska jag försöka njuta av en extra ledig dag, och försöka ha en härlig midsommar!


fredag 14 juni 2013

Varför varför varför...

Varför?

Just nu finns det många frågor utan svar. Varför just vi? Varför kunde de inte hitta några spermier vid biopsin? Varför kunde inte vi ha varit en av de lyckosamma som fått positivt resultat, att de faktiskt hittat spermier? Varför går det så lätt för de flesta andra? Vad har vi gjort för att förtjäna det här helvetet? Hur går man egentligen vidare?

Det kändes väldigt konstigt att befinna sig på fertilitetsenheten, helt plötsligt blev det på riktigt. Vi blev hänvisade till ett bås på ivf-avdelningen i väntan på biopsin. Det kändes bra att vara där, som att vi äntligen kommit igång. Klart att vi hoppades. Sambon kom tillbaka (jag var inte med inne i operationssalen) och såg ganska ledsen ut, sa att de inte hittade något vid det första provet (så kallat PESA) när de tog ut vätska från bitestikeln. De gick vidare med att plocka ut en bit vävnad från testikeln (TESA) vilket skickades på analys. Resultatet fick vi precis reda på, negativt. Kände en iskall kyla krama om magen, och blev helt matt i kroppen. Det är kört... Sista steget är att skicka vävnaden på analys för att se om det ens finns någon produktion överhuvudtaget. Känns mest som att gripa efter halmstrån... Svar får vi först om några veckor, men hur troligt är det att de skulle hitta något? Inte så troligt alls.

Ja, hur går man egentligen vidare nu? Hur ska man orka med den här olidliga väntan? När vi väl hamnar i kön för spermiedonation så dröjer det minst ett och ett halvt år innan vi ens får försöka. Och då är det insemination som gäller! Inte bästa oddsen.

Jag vill bara hem och gråta tills det inte finns några tårar kvar.






tisdag 11 juni 2013

Nervositet!!!

Herregud! Det här är inte riktigt klokt. På torsdag är det dags, då avgörs en stor del av vår framtid. Vi har äntligen fått en tid för biopsi och jag är SÅ NERVÖS. Samtidigt som det är det här jag har längtat efter och väntat på, så känns det ändå konstigt nog som om jag inte är redo för resultatet. Kanske är jag rädd för vad som kommer hända, hur det blir om det inte blir som vi vill mitt i alltihop med våra bröllopsplaner. Jag orkar inte med ett negativt besked.

Jag vill gärna följa med, men sambon är envis och vill åka själv. Jag vill ju finnas där för honom, och få en chans att prata med läkaren och höra med egna öron vad som sägs. Det här påverkar mig i allra högsta grad också, och jag skulle definitivt vilja ha med honom om det gällde mig.

I övermorgon gäller det alltså. Som sagt, nervös så det skriker om det.

måndag 10 juni 2013

Guldkorn av lycka

Det gäller att ta tillvara på roliga stunder i livet, hitta de där guldkornen i tillvaron och verkligen njuta av nuet. Det är något jag måste försöka bli bättre på.

Jag upplevde en sådan stund i lördags, på hästryggen. Att rida ut på slingrande, mjuka ridvägar som går över ängar, genom skogar och med utsikt över vatten ger en själslig frid och upplevelse av total lycka. Att susa fram i galopp är så himla härligt! Det går bara inte att tänka på något annat just då. Det är nog en av de få stunder som jag kan koppla av och njuta fullt ut. De där lördagarna på hästryggen är verkligen en frizon från vardagen. Lycka!





onsdag 5 juni 2013

Jag står inte ut

Den här dagen började bra, som de flesta andra dagar. Det är lustigt hur snabbt det kan förändras, några ord så är allt bra som bortblåst. Jag vet inte hur jag ska klara av det här i fortsättningen.

Läste en Facebook-uppdatering om en tjej på mitt jobb som precis fått sitt första barn, eller rättare sagt en uppdatering som hennes kille skrev: "Tack min älskade XXX XXXX för det mirakel du gjorde i natt". Hjärtat höll på att brista, det gör så obeskrivligt ONT att hela tiden bli överöst av barnlycka...

På jobbet är det graviditeter som avlöser varandra, det är sådant otroligt fokus på barn. Det blir så mycket prat om de som är gravida, om de som precis har fått barn, om de som har dagisbarn, om de som har skolbarn, om de som har tonåringar. Barn, barn, barn hela tiden!!! Jag har aldrig någonsin känt mig så ledsen och utanför. Igår kom en tjej som sitter bredvid mig på jobbet tillbaka från sin mammaledighet. Hon fick en fråga från en annan kollega om de hade några "nya planer" (kort sagt, om hon var gravid igen). Hon svarade "Nej inte just nu, men vi ska definitivt ha fler barn". Ord som också skär rätt in i hjärtat. SKA. Som om det är en självklarhet, något man bestämmer sig för att skaffa och så blir det så. Men för många är det väl också så det är, och det är det som gör så ont. Jag har lust att tala om hur ont det gör att höra, att det inte är en självklarhet. Varje gång någon blir gravid eller får barn vill jag säga något, så att de förstår hur lyckliga de kan skatta sig.

Sambon tycker att jag tjatar och ältar det här alldeles för mycket. Men jag KAN ju inte släppa tankarna. Han slipper allt barnprat på sitt jobb. I helgen hade vi ett litet "gräl" om det här igen. Jag tog upp den känsliga frågan om spermiedonation, om det skulle bli aktuellt. Han vill slå ifrån sig dessa frågeställningar på direkten, inte tänka på det förrän det verkligen blir aktuellt, medan jag vill veta vart han står eftersom det faktiskt kan bli verklighet. Han tycker inte att det känns så roligt med tanken på att det endast skulle bli "mitt" barn, hans ord, inte mina. Jag sa då till honom att det skulle bli hans barn mer än det någonsin skulle kunna bli i en annan situation.

Tänk till exempel om han träffade en annan tjej som redan har barn, jag tror inte han skulle låta bli att vara tillsammans med henne med tanke på barnen. Då sa han att han tror det skulle vara lättare för honom att ta till sig barnen i en sådan situation. Då bara brast allting för mig. Hur kan han säga så? Allt det här gör att jag blir LIVRÄDD för att han inte kommer vilja göra en spermiedonation om det visar sig att de inte hittar några spermier vid biopsin. Jag vet inte vad jag gör då. Jag vet inte om jag kan göra ett aktivt val att inte skaffa barn. Jag kommer ångra mig senare i livet, när det är försent. Och tänk om vi inte kommer att vara tillsammans hela livet, och jag har gjort det valet, och så är det försent om jag träffar någon ny. De här tankarna gör mig verkligen livrädd och panikslagen. Och arg! Varför ska just jag behöva gå igenom det här?

Jag vet faktiskt inte hur jag ska ta mig igenom det här. Just nu känns det som att livet inte har något värde utan barn.