torsdag 20 juni 2013

Nu vet mamma

Nu har det gått en vecka sedan vi gjorde biopsin. Fredagen handlade mest om att ta sig igenom dagen. Många tankar har snurrat runt i huvudet på sistone och jag överanalyserar förmodligen det mesta just nu. Helgen kändes trots allt ganska ok. Ridningen i lördags gjorde att jag kunde koppla bort det hela under några timmar. Jag får verkligen lägga band på mig för att inte tjata alltför mycket på sambon om donation. Han vill inte tänka på det här eller göra någonting förrän han får svart på vitt att testiklarna inte producerar några spermier. Jag måste helt enkelt försöka ge honom lite tid, och hoppas innerligt att han kommer se spermiedonation som en bra utväg till slut. För det är klart att det inte kan vara så lätt för honom just nu.  

Förra veckan berättade jag för min mamma. Hon verkade ta det hela bra, fick inte alls lika stark eller förvånad reaktion som jag trott. Hon sa mest att det så klart är tråkigt för vår skull men att det säkert kommer att ordna sig om vi vill ha barn, med tanke på de andra alternativ som finns. Känns otroligt skönt att hon vet om vår situation! Kan tänka mig att det säkert känns bra för henne också att veta, tidigare visste hon knappt att vi ville  skaffa barn. Jag ville så gärna att det skulle bli en överraskning, och såg verkligen fram emot ögonblicket att få berätta för henne att hon skall bli mormor. Hoppas innerligt att den dagen ändå kommer.

Nu ska jag försöka njuta av en extra ledig dag, och försöka ha en härlig midsommar!


2 kommentarer:

  1. Åh, så skönt för dig att det gick bra att berätta för din mamma. Det låter som att hon reagerade ungefär likdant som min :) Så skönt också för er att stå i kö, även om jag kan tänka mig att ett år känns som en hel evighet! Kram

    SvaraRadera
  2. Ja, så skönt att hon vet! Hade gärna velat att det skulle bli en överraskning att tala om för henne när vi väl väntade barn, men eftersom det kommer dröja så känns det bra att hon vet om vår situation. Så slipper hon undra när hon kommer bli mormor egentligen!

    Ja, ett år är lång tid, och det är innan vi ens kan börja försöka! Får se om det kan bli Danmark innan. Sambon måste nog fortfarande smälta det hela innan vi börjar göra upp några sådana planer.

    Kram

    SvaraRadera