Besök nr 2

Idag var det dags för mitt andra besök hos psykologen. Tycker det känns så skönt att prata med någon helt utomstående, och objektiv person. Hon sa några tänkvärda saker som jag tänkte dela med mig av.

Eftersom jag just nu är väldigt fokuserad på barn så selekterar min hjärna ut allt som har med barn att göra, gravida magar, barnvagnar, butiker med söta barnkläder etc. Det man inte har i sitt liv avundas man andra, som har just det som saknas i ens egna liv. Hon sa att det finns ju å andra sidan många kvinnor som HAR barn som avundas oss som INTE har det. Just det här med att kunna gå på stan och fika med väninnor, gå och träna när man vill, umgås på tu man hand med mannen, egentid... Det finns så klart ett värde att ha det så också! Man får försöka tänka på sådana saker, som berikar ens liv, och som faktiskt kanske till och med andra avundas. För det finns så klart baksidor med att ha barn också, dagar då det inte känns så roligt och man säkert skulle ge vad som helst för lite egentid. Lätt att glömma bort!

Tjejer som bara pratar om barn

Idag började jag tänka på det här med barn igen, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är det ENDA som alla tjejer på jobbet någonsin pratar om. Det är extremt jobbigt, och jag får känslan att inte vara med i "den exklusiva klubben för alla som har barn". Jag vet inte vad de pratar om, jag kan inte relatera till hur det är att skola in på dagis. Det blir så påtagligt, och det gör så ont. När jag lyssnar på tjejerna så låter det som att barn är det enda som betyder något, eftersom det är det enda de pratar om. Då plötsligt kan jag undra om mitt liv inte är värt något bara för att jag inte har barn. Jag VET att det inte är så, men det verkar ju vara så viktigt att det överskuggar allt annat. För sambon blir det inte lika påtagligt varje dag eftersom de åtminstone inte pratar om barn hela tiden på hans jobb (mestadels killar). Åh vad jag hoppas att det är annorlunda på mitt nya jobb...

24 dagar kvar!!!

Jeeesus vad tiden går snabbt. Om 24 dagar blir vi man och fru! Känns helt fantastiskt, men samtidigt ganska stressigt och även lite pirrigt. Så härligt att alla kommer för vår skull, finklädda och glada.

Dessutom ska jag hinna med att byta jobb under den tiden. Det känns väldigt nervöst. Att vara ny på jobbet är verkligen en mental påfrestning. Dels ska man anstränga sig för att göra ett bra intryck, och samtidigt försöka lära sig så mycket som möjligt. Jag hoppas verkligen att jag kommer trivas på det nya jobbet. Har redan varit med om flera jobb där det inte alls har känts bra, antingen har det jobbats vansinnigt mycket övertid eller så har det inte funnits tid och möjlighet att lära sig ordentligt. Att blir sjukskriven för utmattningsdepression har jag gått igenom en gång, och jag vill verkligen inte hamna där igen. Som det lätt blir när man har höga krav på sig själv och alltid vill prestera.

Det är som sagt mycket som händer just nu. I alla fall på vissa fronter... Det kanske är tur att fokus inte hela tiden ligger på barnfronten. De tankarna förmodar jag kommer tillbaka, när vardagen åter infinner sig.

Tills dess blir det bröllop för hela slanten! Nedan följer lite inspirationsbilder. Klänningen är den jag kommer ha på mig, likaså hårbandet. Sminkningen och hårstylingen är också ganska precis så jag kommer att se ut.

Längtar!!!

Och så går det neråt igen

Då har de mörkare stunderna kommit tillbaka. Misstänker att det är pre-pms som spökar. Det skulle kunna förklara de plötsliga och helt oförklarliga utbrotten mot min stackars sambo igår. Och gråten.

Jag höll på att bli galen på honom för att han aldrig får tummen ur. Jag har bett honom i över två månader nu att han ska bestämma sig om han ska ha en marskalk på bröllopet (som för övrigt är om en månad!) eller inte. Inget jättejobbigt beslut kan jag tycka. Igår fick jag nog och allt bara brast. Som vanligt kom jag också in på det här med barn, att jag vill att han ska prata med sin familj innan bröllopet (som han har lovat). Och naturligtvis var jag tvungen att dra upp gamla saker också, som till exempel hur han vid förra midsommar blev irriterad på mig och sa att det var jag som var överkänslig och bara skulle strunta i hans familj när de frågar ut mig om barn och om vi försöker... Jag har nog inte förlåtit honom ännu för att han inte vill säga åt dem, eller förstår hur jobbigt jag har tyckt att det är att ens träffa dem.

Idag vill jag bara att tiden ska gå snabbt så att jag får gå hem igen.

Sorgstadier och moment av lycka

Jag försöker verkligen ta vara på de stunder då jag känner mig glad och lycklig. Som idag till exempel. Känner hur det spritter i kroppen och jag kan faktiskt känna att jag har många bra saker i mitt liv. Sådana stunder gäller det att ta vara på, inse att livet faktiskt inte alltid är så dumt.

Vet att mörkare stunder kommer att komma, men just nu håller de sig borta. Jag kan till och med titta på små barn utan att känna ett hugg i magen. Läste någonstans att man går igenom olika stadier i en sorgprocess (som det ju är att få reda på att man som par inte kan få barn tillsammans). 

Förnekande (japp), ilska (åh ja), förhandlingar (typ vad gjorde vi för att förtjäna detta. Jo, där har vi också varit...), depression eller sorg (eehh ganska så mycket!) och slutligen acceptans (håller på och tar oss dit).

Kanske har jag gått igenom dessa stadier, för att nu hamna i något slags mellanläge där det ändå känns rätt ok emellanåt. Vi kommer säkerligen behöva gå igenom dessa stadier igen - när det väl blir dags för aktiva försök igen vid spermadonationen. Men det får bli en senare fråga. Nu är nu och sen är sen.