Den här dagen började bra, som de flesta andra dagar. Det är lustigt hur snabbt det kan förändras, några ord så är allt bra som bortblåst. Jag vet inte hur jag ska klara av det här i fortsättningen.
Läste en Facebook-uppdatering om en tjej på mitt jobb som precis fått sitt första barn, eller rättare sagt en uppdatering som hennes kille skrev: "Tack min älskade XXX XXXX för det mirakel du gjorde i natt". Hjärtat höll på att brista, det gör så obeskrivligt ONT att hela tiden bli överöst av barnlycka...
På jobbet är det graviditeter som avlöser varandra, det är sådant otroligt fokus på barn. Det blir så mycket prat om de som är gravida, om de som precis har fått barn, om de som har dagisbarn, om de som har skolbarn, om de som har tonåringar. Barn, barn, barn hela tiden!!! Jag har aldrig någonsin känt mig så ledsen och utanför. Igår kom en tjej som sitter bredvid mig på jobbet tillbaka från sin mammaledighet. Hon fick en fråga från en annan kollega om de hade några "nya planer" (kort sagt, om hon var gravid igen). Hon svarade "Nej inte just nu, men vi ska definitivt ha fler barn". Ord som också skär rätt in i hjärtat. SKA. Som om det är en självklarhet, något man bestämmer sig för att skaffa och så blir det så. Men för många är det väl också så det är, och det är det som gör så ont. Jag har lust att tala om hur ont det gör att höra, att det inte är en självklarhet. Varje gång någon blir gravid eller får barn vill jag säga något, så att de förstår hur lyckliga de kan skatta sig.
Sambon tycker att jag tjatar och ältar det här alldeles för mycket. Men jag KAN ju inte släppa tankarna. Han slipper allt barnprat på sitt jobb. I helgen hade vi ett litet "gräl" om det här igen. Jag tog upp den känsliga frågan om spermiedonation, om det skulle bli aktuellt. Han vill slå ifrån sig dessa frågeställningar på direkten, inte tänka på det förrän det verkligen blir aktuellt, medan jag vill veta vart han står eftersom det faktiskt kan bli verklighet. Han tycker inte att det känns så roligt med tanken på att det endast skulle bli "mitt" barn, hans ord, inte mina. Jag sa då till honom att det skulle bli hans barn mer än det någonsin skulle kunna bli i en annan situation.
Tänk till exempel om han träffade en annan tjej som redan har barn, jag tror inte han skulle låta bli att vara tillsammans med henne med tanke på barnen. Då sa han att han tror det skulle vara lättare för honom att ta till sig barnen i en sådan situation. Då bara brast allting för mig. Hur kan han säga så? Allt det här gör att jag blir LIVRÄDD för att han inte kommer vilja göra en spermiedonation om det visar sig att de inte hittar några spermier vid biopsin. Jag vet inte vad jag gör då. Jag vet inte om jag kan göra ett aktivt val att inte skaffa barn. Jag kommer ångra mig senare i livet, när det är försent. Och tänk om vi inte kommer att vara tillsammans hela livet, och jag har gjort det valet, och så är det försent om jag träffar någon ny. De här tankarna gör mig verkligen livrädd och panikslagen. Och arg! Varför ska just jag behöva gå igenom det här?
Jag vet faktiskt inte hur jag ska ta mig igenom det här. Just nu känns det som att livet inte har något värde utan barn.
Min sambo har en dotter från en spermiedonation. Han är hennes pappa även om hennes mamma inte anser det. Hans känslor är inte annorlunda för henne om det så varit hans biologiska. Ni borde be om terapeuthjälp för att bearbeta alla känslor. Hans ovilja och din ja, avundssjuka....
SvaraRaderaJag kontaktade vårdcentralen i fredags för att få en tid hos en psykolog. Det har eskalerat på sistone och bara blivit värre, så visst behöver jag hjälp att bearbeta det här. Jag önskar att jag kunde få sambon att göra detsamma, tror han skulle må bra att det. Men vad gör man om han inte vill?
SvaraRaderaJag håller med till hundraprocent angående spermiedonation, man blir inte pappa av att skicka iväg några simmare, man blir pappa (eller mamma också för den delen) av att finnas där under uppväxten, byta blöjor och uppfostra barnet. Jag hoppas innerligt att sambon inser det, att han kommer bli pappa till barnet på exakt samma sätt som om det vore hans spermier.
Tyvärr är det många förhållanden som spricker i sådana här situationer. Lägg fram allt du känner i sakliga, väl underbyggda argument så borde han lyssna. Annars kan du tyvärr tvingas välja.
RaderaÅh,det låter som att det är väldigt jobbigt för dig just nu. Ibland blir det för mycket på en gång helt enkelt. Hoppas att ni hittar en bra medelväg, en väg som passar er båda.
SvaraRaderaJag kan blir så avis på min make som inte heller alls ältar detta på samma sätt som jag. Han säger att han inte tänker på det så mycket. Hur lyckas man med det liksom? Jag är glad om det gått några timmar utan att jag tänkt på det.
Hoppas att morgondagen blir bättre för dig.
Jättekram
Ja, veckan som gick var en av de tyngre. Det går upp och ner, verkligen jättemycket upp och ner. Det är som om man ibland behöver gråta ut ordentligt och få deppa ihop, för att sedan komma tillbaka med nya krafter. Sedan byggs det upp gradvis igen tills det svämmar över och man måste ventilera ut alltihop. Hoppas det här veckan kommer kännas bättre!
SvaraRaderaKillar verkar kunna hantera det hela på ett bättre sätt, ha förmåga att stoppa undan allt som är svårt och jobbigt att tänka på. Jag känner som du, är glad att det går en halv dag utan dessa tankar...
Det är bara att bita ihop och kämpa vidare, ska försöka bli bättre på att påminna mig själv om allt som faktiskt är bra, även utan barn!
Stor kram
Jag brukar bli tokig på min sambo som inte visar sina känslor öppet och försöker ibland provocera fram någon reaktion. För som ni säger ens tankar kretsar för det mesta kring barn och jag önskar bara att man slapp det för ett tag .
SvaraRadera