Då har de mörkare stunderna kommit tillbaka. Misstänker att det är pre-pms som spökar. Det skulle kunna förklara de plötsliga och helt oförklarliga utbrotten mot min stackars sambo igår. Och gråten.
Jag höll på att bli galen på honom för att han aldrig får tummen ur. Jag har bett honom i över två månader nu att han ska bestämma sig om han ska ha en marskalk på bröllopet (som för övrigt är om en månad!) eller inte. Inget jättejobbigt beslut kan jag tycka. Igår fick jag nog och allt bara brast. Som vanligt kom jag också in på det här med barn, att jag vill att han ska prata med sin familj innan bröllopet (som han har lovat). Och naturligtvis var jag tvungen att dra upp gamla saker också, som till exempel hur han vid förra midsommar blev irriterad på mig och sa att det var jag som var överkänslig och bara skulle strunta i hans familj när de frågar ut mig om barn och om vi försöker... Jag har nog inte förlåtit honom ännu för att han inte vill säga åt dem, eller förstår hur jobbigt jag har tyckt att det är att ens träffa dem.
Idag vill jag bara att tiden ska gå snabbt så att jag får gå hem igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar