måndag 29 juli 2013

Åter till vardagen

Tillbaka till verkligheten. Så känns det att vara tillbaka på jobbet. Efter tre lata, soliga och helt underbara sommarveckor var det dags att bita i det sura äpplet och ställa klockan på kvart i sex.

Jag har verkligen kunnat koppla av under semestern, och har mått väldigt bra. Med undantag för några stunder hos svärföräldrarna i Skåne (se tidigare inlägg). Till slut vande jag mig även vid att vara på stranden utan att må dåligt av att se alla föräldrar leka och umgås med sina barn. Det har på många vis varit en perfekt semester. Jag älskar att vara hemma i Sverige på sommaren, ligga ute i trädgården och sola, läsa, grilla, bara vara... Gå runt i linne eller bikini, och shorts. Inte sminka sig eller fixa håret, inte åka in till stan. Bara vara helt enkelt.

Var också och träffade en psykolog på vårdcentralen under semestern, för att prata om det här kring barnlöshet. För mig är det rena rama terapin att få prata om det här, till skillnad från sambon som helst gör raka motsatsen. Hon gav mig rådet att öva mig på att "utsätta mig för barn", alltså att inte i alltför hög grad försöka undvika mammor med gravidmagar, eller prat på jobbet. Hon liknade det vid en fobi, att det blir värre om jag undviker sådana situationer. Så det ska jag försöka jobba på.

I övrigt är allt fokus på bröllopet. Snart bara en månad kvar!





tisdag 16 juli 2013

En liten semesteruppdatering

Inser att jag inte är särskilt bra på att uppdatera under semestern. Känns egentligen ganska skönt att tänka på och göra annat istället, och inte sitta framför datorn och fundera kring barnlöshet. Vad har då hänt sedan senast?

Förra veckan var vi i Skåne hos sambons mamma och nya man, samt syster med familj som också var på besök den veckan. Det blev förstås mycket bröllopsbestyr, möten hit och dit och mycket att planera när vi väl var på plats. Och många åsikter vill jag lova... Oj, hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat ana hur mycket folk tycker och tänker! Det har blivit många irritationsmoment vill jag lova. Tydligen tycker vissa att huvudsaken är att vi ska göra så att alla gäster blir nöjda, och sak samma vad vi själva egentligen vill under VÅR bröllopsdag. Det här med att ta med sig barn har varit (och är) en minst sagt känslig fråga.

Just det här med barn kanske jag ska återkomma till. Naturligtvis kom pikarna och frågorna upp - igen. Var ju bara en tidsfråga... Den här gången kände jag bara att nu tar det stopp, nu klarar jag inte mer. Jag svarade att det kanske inte är så lätt för alla, att alla inte kan få barn. De verkade inte koppla alls att jag pratade om oss. Lyckades ta mig igenom middagen, alldeles kall inombords och tårarna som inte var långt borta. Till slut bara reste jag mig och gick upp på vårt rum, och då brast allt. Grät tills inga tårar fanns kvar. Sambon kom upp efter ett tag och frågade hur det var. Jag bad honom att berätta för sin familj, förklarade att jag inte orkar höra deras pikar om barn längre. Han vill inte berätta, det kan jag förstå, men det här är inte heller hållbart.

Dagen efter fick jag reda på att han sagt att vi försöker, men att det är svårt. Och att det här med barn är ett känsligt ämne för mig. Visst, bra att han sa något, men ändå, i all välmening får jag istället bara höra saker som "det tar bara lite tid" och "du får inte vara så otålig". I vårt fall spelar det ingen roll om vi så väntar i tio år, det kommer inte hända!!

Det som är bra är att vi nu iallafall officiellt står i kö för spermadonation. Väntan = 12-14 månader...

tisdag 2 juli 2013

Semester, konflikter och bröllopsbestyr

Snart semester. Just nu känns dock semestern långt borta. Fyra långa dagar med alldeles för mycket som måste göras på jobbet... Så är det när man jobbar med ekonomi och måste göra halvårsbokslut och rapportering.

Det är med blandade känslor som jag kommer åka till Skåne, till sambons föräldrar. Dels VET jag att barnfrågan kommer dyka upp - igen - och dels kommer de ha massa åsikter om bröllopet. 
Dessutom har det dykt upp vissa problem på vägen, som det visst alltid tycks göra. All min energi går åt till det här just nu, vilket kanske kan vara bra om man ser till barnfrågan. Det är nästan lite komiskt att konflikten vad gäller bröllopet handlar om just barn...

Vi hade klart och tydligt skrivit i vår inbjudan att vi önskar ett barnfritt bröllop, med undantag för våra syskonbarn. Helt enkelt av den anledningen att vi vill fira vår stora dag med våra vuxna släktingar och vänner, och att de inte ska behöva springa fram och tillbaka för att passa sina barn. Tydligen visar det sig att min sambos mammas mans nya dotter (!!) räknar sig som syskon och de tänker visst ta med sin ettåring! WTF! Kunde de inte ha frågat oss i alla fall? Till saken hör att vi funderade på att inte ens bjuda dem, då vi knappt känner dem, men de tycker tydligen att de räknas som syskon. Det var just det här vi ville undvika, små barn som man inte kan säga till och som inte förstår att de måste vara tysta. Vi tyckte det var ok att ta med syskonbarnen då de är tillräckligt stora för att sitta och äta själva, och förstår när man säger till dem.

Sambons mammas nya man tycker naturligtvis att det är ok att de tar med ettåringen. Men hur kan DE bestämma det? Det är ju VÅRT bröllop! Som ni förstår har jag eldat upp mig rejält över det här. Kanske jag innerst inne också känner mig lite sur på dem, för att de fick barn något år efter att de träffades...