Så här ser vår historia ut... so far

Förbannad, ledsen, arg, irriterad. Vill puckla på något. Få ut alla känslor som trängs inuti, få ut allt det som gör ont. Att det ska vara så himla svårt!! Hur lång tid ska det behöva ta? Det var inte så här jag trodde att det skulle vara att försöka skaffa barn...

Så här började vår väg:

Jag och min sambo har alltid vetat att någon gång ska vi skaffa barn, med betoning på ska. Det har bara inte varit rätt tidpunkt. Jag har alltid tänkt mig att det sedan skulle gå lätt. Hela livet har man fått höra hur viktigt det är att skydda sig och inte glömma sina p-piller. Trott att man blir gravid på direkten annars. Nu när jag är lite mer "insatt" i det hela inser jag att det snarare är ett mirakel att ett barn bli till. Så mycket som ska klaffa!

För ett år sedan bestämde vi oss, nu kör vi, nu känns det verkligen rätt. Har nog aldrig känt mig så sprudlande glad och förväntansfull. Månaderna gick och inget hände. Besvikelse varje gång mensen dök upp. Pendlade mellan hopp och förtvivlan. Livet styrdes av ägglossningstester och vilka dagar vi var "tvungna" att få till det. Inte så romantiskt och mysigt längre. Till sist bestämde vi oss för att söka hjälp, vi är inte direkt purunga länge (jag 32 snart 33 och han nyss fyllda 34). 

Jag är en inbiten pessimist så innerst inne tänkte jag att "det är säkert något fel på mig". Jag tjatade mig till en tid hos Mama Mia och fick efter en månad träffa en läkare där som tog prover och gjorde vaginalt ultraljud. Allt såg bra ut, förutom att jag hade något låga sköldkörtelvärden. Jag fick börja äta Levaxin. Trodde att det var det som gjort att vi inte blev gravida, men riktigt så enkelt visade det sig inte vara. Antog att sambons spermaprov mest var en formalitet, skulle det vara något fel skulle det i så fall vara på mig. Därför kom resultatet på spermaprovet som en total chock! Noll spermier! Världen rämnade totalt. Grät och grät och grät...

Två månader senare fick vi en tid hos Andrologen, som tog fler prover på sambon. Proverna var normala (förutom det viktigaste som de hade lyckats slarva bort, så det vet vi inte resultatet på). Nu har vi fått vänta en hel månad bara på att en läkare skall titta på remissen (som de först missat att skicka iväg) för att förhoppningsvis få en tid för testikelbiopsi. All den här väntan gör mig galen!!! Jag kan förstå de som väljer att gå den privata vägen, kanske det är värt att betala själv, och vinna lite tid. 

Det är ungefär där vi befinner oss idag.