Att det ska vara så svårt!

Trodde inte att det skulle vara så svårt att klämma fram allt och berätta för mamma och pappa om våra svårigheter när det gäller att skaffa barn. Det går bara inte! Orden fastnar i halsen. Tror att jag tvekar så till att berätta för att jag inte vill bära mammas sorg, för jag vet att hon kommer bli ledsen för vår skull. Och så vill jag inte behöva prata om hur det går, och hela tiden veta att hon undrar. Min mamma är lite mer försiktig när det gäller sådana känsliga ämnen och ställer inte så mycket frågor om när vi tänkt skaffa barn, till skillnad från sambons föräldrar (som inte heller har fått veta något). Där finns det inget som heter känsliga och personliga frågor, nä allt kan det frågas om! Det har gått så långt att jag knappt vill träffa hans släkt, eftersom det mestadels är mig som de hoppar på med sina frågor och antydningar. Sambon vill inte berätta för dem än, och det kan jag förstå, för då kommer de vilja veta allt och hur det går. Nej tack, vi väntar nog lite till med att berätta. Tills vi har något mer konkret att komma med. Antar att vi kommer få höra ännu mer gliringar efter bröllopet...