Just nu finns det många frågor utan svar. Varför just vi? Varför kunde de inte hitta några spermier vid biopsin? Varför kunde inte vi ha varit en av de lyckosamma som fått positivt resultat, att de faktiskt hittat spermier? Varför går det så lätt för de flesta andra? Vad har vi gjort för att förtjäna det här helvetet? Hur går man egentligen vidare?
Det kändes väldigt konstigt att befinna sig på fertilitetsenheten, helt plötsligt blev det på riktigt. Vi blev hänvisade till ett bås på ivf-avdelningen i väntan på biopsin. Det kändes bra att vara där, som att vi äntligen kommit igång. Klart att vi hoppades. Sambon kom tillbaka (jag var inte med inne i operationssalen) och såg ganska ledsen ut, sa att de inte hittade något vid det första provet (så kallat PESA) när de tog ut vätska från bitestikeln. De gick vidare med att plocka ut en bit vävnad från testikeln (TESA) vilket skickades på analys. Resultatet fick vi precis reda på, negativt. Kände en iskall kyla krama om magen, och blev helt matt i kroppen. Det är kört... Sista steget är att skicka vävnaden på analys för att se om det ens finns någon produktion överhuvudtaget. Känns mest som att gripa efter halmstrån... Svar får vi först om några veckor, men hur troligt är det att de skulle hitta något? Inte så troligt alls.
Ja, hur går man egentligen vidare nu? Hur ska man orka med den här olidliga väntan? När vi väl hamnar i kön för spermiedonation så dröjer det minst ett och ett halvt år innan vi ens får försöka. Och då är det insemination som gäller! Inte bästa oddsen.
Jag vill bara hem och gråta tills det inte finns några tårar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar